Planeten Jorden är kritiskt sjuk

Förra veckan tittade jag och min sambo på en film som heter Home. Som vanligt när jag ser en dokumentärfilm om den dystra verkligheten (för den är dyster när det handlar om djur, natur och vi människor) så blir jag oerhört berörd. Jag känner mig ganska ensam om det, att beröras så mycket om hur vi behandlar vår jord, vårt liv med noll respekt. Inte ensam om att bara beröras kanske men att verkligen vara beredd på att vidta åtgärder.

Nu kanske ni tänker, ”det finns visst dom som bryr sig och vidtar åtgärder”. Självklart gör det de, jag kan rabbla upp massa organisationer. Det jag menar är att jag känner mig ensam i min umgängeskrets och bekantas bekanta om att verkligen bry sig.

Jag har så mycket åsikter och försöker leva någorlunda efter mina åsikter. Jag upplever det svårt att träffa likasinnade. Min sambo är min lika, men det kan vara roligt att umgås med andra också. Visst kan jag finna någon med liknande etik och moral om jag anstränger mig mer, det vet jag, men har ändå en sorg över att inte finna någon där jag är nu…

Jag brinner för vår värld och avskyr att den behandlas som att vi vore sista generationen.
Denna film handlar om detta och visar på ett tydligt sätt hur vår värld en gång såg ut och hur allt hänger samman. Allmänbildning kort och gott.



På 200.000 år har människan stört den känsliga balans som jorden levt under i 4 miljarder år. Global uppvärmning, brist på resurser, hotade arter. Människan riskerar sina egna levnadsvillkor.
I slutet av seklet kommer den obarmhärtiga konsumtionen har uttömt nästan alla planetens naturresurser.
Men det är för sent att vara pessimistisk, vi har knappt 10 år på oss att vända trenden och det är möjligt om vi alla väljer att hjälpas åt nu. Vi måste bli medvetna om våra missbruk av jordens gåvor och förändra vårt sätt att leva. Yann Arthus-Bertrand tar oss på en sensationell resa över planeten jorden och ger oss ett ovanligt porträtt av vår planet.